Livet är en tillfällighet

Jag vaknade i min campingstuga i Pajala. Gick ut för att fixa med cykeln. Då öppnas dörren hos grannen. - Cyklar du sverigeleden frågade han. Det gör vi också. han och hans fru har delat upp leden på tre år. Varje dags sträcka delar de upp sinsemellan. En cyklar den andre kör "följebilen" och fixar lunch på en överenskommen plats. Ännu en variant att cykla sverigeleden. - Ska ni också sova i Vittangi, undrade jag. - Nej, vet du inte om att leden är helt förändrad?

Den ursprungliga vägen trafikeras var femte minut av stora lastbilar med malm. Nu följer leden väg 99. De skulle sova i Muodoslompolo. Jag ringde dit och bokade en stuga. Nu måste jag ringa till Börje på pastorsexpeditionen i Vittangi och meddela att jag inte kommer. Det var lite trist. Han hade ju bemött mig med sådan vänlighet. Fick dåligt samvete.


Ordning och reda har alltid varit mitt signum

Kaunisvaaragruvan i Pajala väckte förhoppningar och framtidsdrömmar för den lilla kommunen i norr. År 2014 stod det klart att företaget som drev gruvan gick i konkurs. Här passerade jag anrikningsverket och det var tydligt att arbete pågick. Jag hörde senare att ett nytt företag tagit över och ska försöka få lönsamhet i gruvan.

Ängsull? Polarull?

MUODOSLOMPOLO

Det skulle bli en sträcka på drygt 11 mil. Jag var laddad. Fram till anrikningsverket var vägen förvånansvärt bra. Därefter var det en normal glesbygdsväg. Det blev en fin tur, men i slutet kände jag mig sliten. Då kommer jag fram till byn. Vägvisaren med symbolen för camping och stuga pekade bort från byn, åtta kilometer! Vän av ordning kan tycka att åtta kilometer är ju inte långt. Jo, det är riktigt långt.

Men jag blev rikt belönad. Stugan var fin och det var bäddat och klart. Oftast sover jag i mitt påslakan. Kommer inte ihåg om den är tvättad någon gång. Jo, kanske en gång. På kvällen serverades lax, klyftpotatis, sås, hembakat bröd (syndigt gott) och chokladkaka, vispgrädde och kaffet till efterrätt. Jag satt tillsammans med mina grannar från Pajala, Tommy och Marit, de som räddade mig från att köra fel. Det blev en härlig stund med samtal och skratt. Tommy och Marit berättar att dom cyklar mycket och att dom nu ska avsluta sitt treåriga projekt, att cykla sverigeleden.

Tommy håller på med släktforskning. - Efter att gott igenom kyrkböcker och liknande under första åren, så vill man ta nästa steg. DNA. Man topsar sig, skickar det till Houston, Texas. Sedan kör man DNA:t mot alla andra man har i sin databas, och vips så har man en massa nya släktingar. - Detta är något du kan börja med nu Håkan när ditt cykelprojekt är över.

Tommy och Marit

- Kom ska du få se något! Det var ägaren till boendet i Muodoslompolo, som kallade från sitt lilla kontor. Jag satt kvar efter maten, skrev på min blogg och tittade på fotbolls-VM. - Jag har en åtel (utplacerad föda för att lock till sig vilt) med en kamera (har tillstånd av länsstyrelsen). Jag tittade på datorskärmen. Det kom korp, havsörn och kungsörn som ville kalasa på kadavret. Sedan kom den, björnen! Nalle åt och åt. Sedan la den sig att vila. Gick iväg och återvände efter en stund, för att mumsa i sig mer mat. Det var riktigt häftigt att se. Detta var bara en bit bort från där vi var. Min värd berättade att han bott här i över 40 år, och aldrig träffat på en björn, om man bortser från att han sett dom vid sin åtel.

En bild från dagen.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229