Katthammarsvik på Östergarnslandet har en fiskrestaurang värd vänta på. Det gjorde vi, väntade.

En cykeltur i skymningen. Vi letade efter Grogarnsberget, en vikingaborg, en utpost i öster. Kvar finns rester av muren. Den går tvärs över berget, 400 meter lång och 10 meter bred. Från höjden har både vikingar och den svenska militären spanat efter fientliga skepp.

Kanske inte den vackraste kyrkan på Gotland. Den är från början uppförd på 1200-talet. Ryssen var här och brände ner kyrkan på 1500- och 1600 talet. Det hjälpte inte att kyrkan har ett skyddshelgon, S:t Ilian. Han vakar även över fiskare, smeder, herdar, ammande mödrar och en massa andra.

Östergarn blev en favorit. Inte minst Skolhuset. En K-märkt byggnad i engelsk stil. En arkitekt från trakten som tillbringade lång tid i England ritade byggnaden.. Nu huserar en del företag på ovanvåningen och ett fantastiskt trevligt café på bottenvåningen.

Uppe i tornet kunde vi se utöver Torsburgen, en av nordens största fornborgar, dubbelt så stor som Visby innanför murarna. Här fanns aldrig några byggnader men det var ett område dit man tog befolkningen när den hotades av främmande makt. Ett perfekt område med naturligt skydd i form av klippkanter. Åt söder fanns ingen sådan kant så man byggde en mur som var två km lång och upp till sju meter hög.

Som vanligt blev det sent innan vi hittade någonstans att sova. En liten hamn på kartan. Vi chansar. Kanske är det förbjudet för husbilar. Inte ovanligt. Vi hamnar i Botvaldevik. Det är mörkt och blåser. Men så fint. Parkering tillåten, gratis och inga undantag.

Det har tillverkats cement i Slite i ca 100 år. Vi besökte flera nerlagda kalkugnar. Gotland och kalk hör ihop, med start i mitten av 1600-talet.Jag dras till sådana här miljöer. Konstigt. Jag vet att det släpps ut riktigt mycket koldioxid här i Slite, näst mest i Sverige tror jag.

En av två raukportar på Gotland hittar man i Lergravsviken, strax ovanför det lilla fiskeläget. Fältet innehåller flera spännande raukar. Kalkbergets skiftande hårdhet, vågor och landhöjning skapar raukarna.

Bungenäs innehåller två ståtliga kalkugnar och ett dagbrott. Därefter tog militären över. Nu har även dom lämnat området och en privatperson äger området. Det har bl a resulterat i en restaurang, café och ett antal hus som smälter in i det unika området, där inga bilar är tillåtna.

Våra vänner Håkan och Gunnel kom till Gotland någon dag innan vi skulle åka hem. Vi åker upp till Fårö och Gåsemora gård för att umgås. Kvällen avslutas med god middag och inte minst en smaskig efterrätt.

På Fårö finns flera stora fina raukar, inte minst här vid Langhammarshammaren.

En dekoration?

Helgumannen är ett litet pittoreskt fiskeläge som användes under 1800-talet och början av 1900-talet. Det var jordbrukande bönder som använde fiskeläget under några veckor på vår och höst, då man landade den fisk man behövde för året.

Kanske en gång använt för torskfiske?

Den här båten kommer inte att delta i något mer fiske. Men den är vacker.

I Bläse finns ännu ett av alla Gotlands gamla kalkbruk. Här är mycket av den gamla fabriksmiljön bevarad. Här började man med kalkbränning på 1860-talet. Den lades ner strax efter andra världskrigets slut.

Den här gamla maskinen står där likt en dinosaurier, en gång självklar och väl fungerande. Försedd med skovlar användes den troligtvis till att ta upp kalksten från dagbrottet.

Vi avslutade vår vecka på Gotland, och även hela vårt äventyr med att äta en mycket liten, mycket dyr men mycket god Saffranspannkaka med salmbärssylt och vispgrädde på torget i Visby.

Här är bilen som varit vårt hem i nästan sju veckor. Den är inte stor men innehåller det man behöver för ett bra liv.

Ytan i bilen är begränsad. Vilket innebär att man kommer nära varandra hela tiden, inte minst när man möts i "köket". Bra tillfälle att kramas.

Det finns ingen ugn i bilen men med hjälp av denna uppfinning (ingår även ett lock) får man något som har samma funktion som en ugn. Efter några försök fick vi till en perfekt tillagning av croissant.

Nu stänger vi portarna i bloggen för denna gången. Det har varit en härlig resa med många glada skratt och oväntade äventyr.

Det finns tydliga spår från tidigare generationers keramiker.

En verkstad med gamla anor. Den startades 1889 av Axel Nilsson. Bruksföremålen han tillverkade fyllde många köksskåp på Gotland. Men efter antal år kom kakelugnen in i bilden. Än i dag kan man hitta den vita Etelhemsugnen i många stugor på Gotland. Nu drivs denna kulturhistoriska institution av Torleif. Varje år bjuder han in ett antal keramiker att arbeta hos honom. Gillar man keramik, som vi gör, så är detta ett eldorado.

Allt har inte blivit sålt. Den ursprungliga ugnen finns kvar.

Undrar vad som var tänkt med denna dubbelgubbe.

Det var här man från början blandade leran.

En ställplats kan ligga naturskönt eller mitt i ett stadscentrum. Sandkvie tillhör det förstnämnda.

Vi lämnar Sudret och kör norrut. Här hittar vi en ställplats i Sandkvie. Som vanligt kommer vi fram när det är mörkt. Vi ställde oss med utsikt mot det stora fältet och havet. Under natten friskade vinden i och Plåtis skakade. Tänkte att nu tar gasen slut mitt i natten. På morgonen vaknade vi till ett skådespel. Två örnar svävar över fältet. Ivrigt jagade av mindre fåglar. Plötsligt dyker en örn mot marken. Kommer upp med något i klorna som den efter en stund i luften släpper mot marken. Wow! En fågel fick sätt livet till.

Naturen vid Sandkvie är speciell.

Senare får vi reda på vad som hände. Det var inte en fågel som dog, det var fiskrens. Det var ställplatsens ägare som talade om vad som hände. Han var ute kvällen innan och fångade 118 flundror.

Han berättade att han öppnade anläggningen 2007. Idén kom från ett besök hos en bonde i Skåne två år tidigare. Då fanns det inte många ställplatser i Sverige men däremot var de vanligare i Tyskland. Idag finns det ett stort antal platser från norr till söder. Alltifrån mycket enkla till de med full service.

Allan låg i framkant när han startade sin ställplats.