Jag var inte riktigt klar över att det var så långt till Nora. Cyklingen flöt på bra och jag kände mig tillfreds. Så tog energin slut! För lite mat. Det räckte inte att jag drack mycket. Kollade i min Sverigeleden bok, 15 km kvar. Kändes överkomligt. Då kom vägen jag skulle svänga in på, 19 km kvar, på grus! Men det var riktigt vackert. Energin återkom.

Nu kom tanken tillbaka, varför gör jag detta? Har det varit en dröm, nej det kan jag inte påstå, men det är något jag velat göra. Jag vet att jag är en person som vill ha bekräftelse, kanske mindre nu än tidigare. Är det så att jag gör detta för att få synas? Är jag beredd att cykla så långt för att få lite uppmärksamhet? Jag tror inte det, men visst blir jag glad när jag märker att människor följer min resa. Tycker det låter pretentiöst när jag säger att jag vill möta människor. Men jag tycker att det är kul. Ibland blir det dock mycket tänkande i cykelsadeln.

JÄRNVÄGSVANDRARHEMMET

Jag kom fram till Nora. Trött men glad. Jag togs emot var Agneta, ägare till detta underbara vandrarhem, bestående av järnvägsvagnar från 30- och 40-talet. För mig blev det rena nostalgitrippen. Jag sprang omkring med kameran och plåtade skyltar, askfat och andra detaljer. Dörren på baksidan av tåget ledde direkt ut på badbryggan. Jag sov så gott den natten.

Agneta kommer från Vellinge i Skåne. En dag kom hon hem till sin man och sa, -jag tänker köpa ett vandrarhem i Nora. Sagt och gjort. Hon sa upp sig från sitt arbete. Med hjälp av släkt och vänner renoverades vagnarna och i maj kunde vandrarhemmet öppnas. För dom äldre är det nostalgi och för de yngre en resa i tiden. Tack för ditt trevliga bemötande.

På morgonen åt jag frukost tillsammans med systrarna Birgitte och Helena. De var där för att gå en kurs i MTB-cykling (Mountainbike) för tjejer. De fick lära sig alltifrån teknikkörning i svår terräng till hur du klarar ett maskinhaveri i skogen. Det är aldrig för sent att utmana sig själv.

Agneta, nybliven vandrarhemsägare Systrarna som vill köra MTB

Jag lämnade Hammar, strax utanför Askersund och målet var Nora. Drygt 11 mil. Lite för långt, men boendet styr. Skiftande natur idag. Först var det skog, skog och skog. Sedan blev det lite öppnare landskap med en del odlat mark. Dagen avslutades med att jag kom in i västra del av Bergslagen. Detta blev tydligt och synligt. Alltfler namn på vägvisarna slutade med "hyttan". Det är en spännande del av av vårt land. Mycket historia att fördjupa sig i.

MANNEN VID KYRKAN

- Det är jobbigt när det tar sig in i huvudet. Han stod där vid mitt liggunderlag som jag rullat ut vid kyrkmuren för att ta en tuppluren. Han är i 70-års åldern. Jag ser inte hans ögon, han har lika tuffa mörka glas ögon som jag har. I början av 70-talet stängde staten stora anstalter för psykiskt sjuka. De skulle ut i samhället.

Mannen framför mig var en av dom, berättade han. Ett halvt år av sitt liv har han arbetat. Han pratar om många ämnen, tattare, sin mamma, att man ska vara försiktig med vad man säger. Han tycker att hans liv varit jobbigt. Han berättar att han spelat dragspel och synt. Han är synbart nyfiken på min cykel och kamera. - Jag hade mycket fotogrejor men mössen åt upp dem, berättar han. När jag vill ta en bild av honom, är han bestämd över hur den den ska tas., Vi säger hej och önskar varandra god tur.

Motorcyklister har förlöjligat mig. Enligt cyklisterna fuskar jag. Jag har två hjul, en motor och mörka solglasögon. Det räcker tydligen inte för att tillhöra den förstnämnda gruppen. Min cykel ser ut som en cykel. Allt en vanlig sådan har, har även min. Men jag har ett stöd, en förutsättning för att jag ska kunna genomföra min idé. Min cykel är ju som dom andra cyklarna. Det mesta har dom gemensamt.

Jag ska inte dra alla över en kam. Mötte en motorcyklist idag. Jag gjorde en liten försiktig nick med huvudet och fick en lika försiktig nick tillbaka. Jag kanske ska vara lite mer diskret i fortsättningen. Inte vinka glatt.

Jag lovar att jag är inte annorlunda bara för att jag tar hjälp. Mer förenar än vad som skiljer oss åt. Kanske måste jag betala priset och acceptera att jag får tillhöra en egen grupp. Nästa steg är att starta en egen intresseorganisation. Vi måste få människor att förstå, alla är värda lika mycket, även om vissa har elmotor.